Axels mage

Ni har säkert hört det, vissa dagligen, andra för fem år sedan när Axel föddes. Att han har Hirschsprungs sjukdom.

Vilket betyder att han opererat bort 15 cm av tjocktarmen. Vilket betyder att vi (läs Kenneth) varje natt går upp för att byta blöja på Axel. Vilket betyder att jag dagligen tvättar två-tre par kalsonger. Vilket betyder ett dagligt intag av antibiotika. Vilket betyder att vi alltid måste ha med oss ett litet reseapotek för att snabbt som attans kunna motverka Toxisk Enterokolit, tarmförgiftning.

Vi pratar inte i detalj om det så ofta eller öppet, men ni som står oss närmast vet att vi haft en ganska "jobbig" höst med Axels mage.

Innan vi åkte beslutade vi i samråd med Tarmterapin på Astrid Lindgrens barnsjukhus att ge Axel Resulax här i USA.

De första två-tre dagarna märkte vi absolut ingen skillnad. Men sedan hände något. Första natten i huset. Alla sov gott och på morgonen när jag tog av Axel blöjan var den helt ren, vilket inte händer så ofta trots att vi (läs Kenneth) byter på honom mitt i natten. Så jag frågade Kenneth när han bytt på Axel (jag tänkte att det kanske var nu på morgonen) och döm om vår förvåning när han sa att han inte varit uppe alls den natten!

Sedan har det fortsatt, natt efter natt. Dag efter dag! Inga rostiga kalsonger, inga kalsongskydd! I går, julaftons kväll, var blöjorna slut och vi bestämde oss helt enkelt för att strunta i nattblöjan vilket gick alldeles utmärkt! Axel har sovit hela natten och var helt torr i kalsongerna i morse.

Och som om det inte var nog med det, vi har inte heller behövt ge honom Flagyl på tre dagar. Så efter samtal med Tarmterapin efter julhelgen hoppas jag att de efter fyra års rekommendation av dagligt intag av antibiotika råder oss att sluta.

Det vore den bästa julklappen vi kunde få!